Den irländska settern är en hund som kombinerar skönhet med arbetslust, men det är just arbetsdelen som avgör om vardagen blir enkel eller stökig. I den här artikeln går jag igenom temperament, motion, pälsvård, hälsa och vad du bör tänka på om du funderar på att leva med rasen i Sverige. Målet är att ge en praktisk bild av hur hunden faktiskt fungerar i ett aktivt hem, inte bara hur den ser ut på bild.
Det här avgör om rasen passar dig
- Mycket energi och jaktlust gör att den behöver mer än vanliga rastningar.
- Den är ofta vänlig och familjekär, men blir lätt understimulerad om den bara får sällskapsliv.
- Pälsen kräver regelbunden skötsel, särskilt runt öron, tassar och hals.
- Hälsan behöver följas upp med koll på höfter, ögon och ärftliga risker.
- Rätt träning är mjuk men konsekvent; hårda tag brukar fungera sämre än belöningsbaserad träning.
Vad den är och varför rasen sticker ut
Den irländska settern är en stående fågelhund från Irland, avlad för att söka, finna och markera vilt. Svenska Kennelklubben beskriver rasen som medelstor, och mankhöjden ligger ungefär på 58–67 cm för hanar och 55–62 cm för tikar. Jag tycker att storleken kan lura många: hunden ser lätt och elegant ut, men den är byggd för fart, uthållighet och arbete.
Det är också därför rasen sällan känns "lagom" om man mest vill ha en stillsam hund som följer med på korta promenader. Den blir ofta lugn och behaglig inomhus när behoven är mötta, men den byter snabbt register så fort den kommer ut. Det är den kontrasten som gör rasen så charmig, och också det som gör att fel vardag blir tydlig ganska snabbt. Därför är det klokt att först jämföra den med andra setterraser.
Så skiljer den sig från andra setters
| Ras | Typiskt intryck | Vad du märker i vardagen | Passar bäst för |
|---|---|---|---|
| Irländsk röd setter | Helröd, snabb och elegant | Mycket fart, tydlig jaktlust och stort behov av aktivitet | Aktiva hem som vill träna, springa och arbeta med hunden |
| Irländsk röd och vit setter | Vit med röda partier, lite ovanligare | Liknande typ av arbetshund, men med egen rasidentitet | Dig som gillar settertypen men vill titta på en annan variant |
| Engelsk setter | Mer fläckig och ofta något mjukare i uttrycket | Också energisk, men många upplever den som lite mildare i tonen | Dig som vill ha en setter men jämför temperament och pälsbehov noggrant |
Jag brukar säga att det viktigaste inte är färgen utan arbetslusten. Den som bara väljer med ögat kan få en mycket större vardagsutmaning än väntat. Därför är temperamentet nästa fråga att reda ut.
Temperamentet i vardagen
Rasen är ofta vänlig, social och ganska människoorienterad. Den passar därför bra i hem där den får vara en del av familjen, inte stå vid sidan av den. Samtidigt är den känslig nog för att reagera tydligt på hård ton, ryck i kopplet och otydliga regler. Jag brukar se bäst resultat när ägaren är lugn, konsekvent och generös med belöning.
- Tillgiven med familjen - många setters vill vara nära sina människor och deltar gärna i allt som händer.
- Stark jaktlust - viltspår, fågel, dofter och snabba rörelser kan slå igenom direkt om träningen inte sitter.
- Hög energi utomhus - samma hund som sover stilla på golvet kan explodera i fart på en stig eller äng.
- Känslig för miljö och ledarskap - otydlighet ger ofta mer problem än hårdhet gör lösningar.
Motion och träning som faktiskt fungerar
En vuxen setter behöver mer än vanliga koppelpromenader. I praktiken räcker det sällan med att "gå ut tre gånger om dagen"; den här hunden mår bättre av rejäl rörelse, nosarbete och tydliga träningspass. Jag brukar tänka i två spår samtidigt: kroppen ska bli trött och hjärnan ska få jobba.
Ett bra upplägg för många individer är ungefär 1,5 till 2 timmar aktivt innehåll per dag, där en del kan vara fri rörelse, apportering, drag, jogging i lugnt tempo eller långa promenader och en del består av mental aktivering. Det behöver inte vara avancerat. Tio minuter inkallningsträning med långlina, några korta lydnadspass och ett sök i skogen kan göra större skillnad än en lång, slentrianmässig promenad.- Inkallning ska tränas tidigt och konsekvent, gärna med långlina tills den verkligen sitter.
- Nosarbete passar rasen mycket bra, till exempel viltspår, nosework eller enklare uppletande.
- Korta pass fungerar bättre än långa maratonövningar, särskilt för unga hundar.
- Belöningsbaserad träning är oftast effektivare än korrigeringar, eftersom hunden är både smart och känslig.
- Vila är också träning - en setter som lär sig varva ner blir betydligt lättare att leva med.
Det är här många missar gränsen mellan "aktiv hund" och "överstimulerad hund". Om du bygger träningen rätt från början får du en följsam hund i vardagen, och då blir pälsen nästa praktiska fråga att hantera.
Så sköter du pälsen utan att överdriva
Setterns röda päls är en stor del av rasens charm, men den kräver mer än en snabb borstning då och då. Den längre pälsen på öron, hals, buk och ben kan tova sig, särskilt efter skogspromenader, blött väder och vintervägsalt. Jag brukar rekommendera att man borstar igenom hunden flera gånger i veckan och gör en snabb kontroll efter varje längre tur ute.
Det viktiga är att hålla pälsen vårdad utan att göra hunden "översnygg". Den ska inte trimmas hårt eller klippas ner bara för att det är enklare, eftersom rasen mår bäst när den fortfarande ser naturlig och lätt ut. Klipp i stället försiktigt runt tassar, öronkanter och andra partier där pälsen lätt blir ojämn eller samlar skräp. Torka öron och tassar noggrant efter regn eller bad, eftersom fukt och smuts snabbt skapar tovor och irritation.
En setter som får regelbunden pälsvård är inte svår att leva med, men låter man veckorna rulla på utan genomgång blir jobbet snabbt större. Därmed är det också värt att se på hälsan, eftersom vissa saker kräver mer uppföljning än ett vanligt borsthållningsschema.
Hälsa och vad du bör följa upp
Här tycker jag att man ska vara rak: rasen är inte extremt sjuklig, men den har sådant som nya ägare bör känna till. Svenska Kennelklubben har hälsoprogram för höftledsdysplasi och CLAD, och det är två saker jag själv hade frågat om direkt hos en uppfödare. CLAD är en ärftlig störning i de vita blodkropparnas funktion, alltså något som påverkar immunförsvaret och inte bara "allmän vigör".
Andra problem som kan förekomma är epilepsi, PRA som är en ögonsjukdom, kryptorkism, magsäcksomvridning, matstrupeförstoring och AIHA, en form av blodbristsjukdom. Det betyder inte att varje hund drabbas, men det betyder att du bör välja uppfödare noggrant och inte slarva med rutiner hemma. Jag hade framför allt velat se dokumenterade hälsotester, fråga om släktlinjerna och vara beredd att följa hunden över tid, inte bara första året.
- Dela upp maten i minst två mål om dagen för att minska onödig belastning på magen.
- Undvik hård aktivitet precis före och efter måltid, särskilt hos hundar som äter snabbt eller blir stressade.
- Håll hunden slank; en lätt och välmusklad setter är oftast enklare att hålla fräsch än en tung hund.
- Reagera tidigt på ovanliga symtom, som upprepade kräkningar, kraftig orkeslöshet eller tecken på smärta.
- Följ ögonen och rörelsen över tid, inte bara i valpstadiet, eftersom vissa problem märks senare.
Med andra ord: god hälsovård handlar mindre om att vara rädd och mer om att vara noggrann. Det leder naturligt in på frågan vem som faktiskt ska välja den här rasen, och hur man gör ett klokt val i Sverige.
Om du funderar på valp eller vuxen hund
Om du vill gå vidare hade jag börjat med Svenska Irländsk Setterklubben, eftersom en rasklubb ofta ger bättre vägledning än allmänna forum när det gäller linjer, jaktlust och vardagskrav. Fråga sedan uppfödaren om det du faktiskt kommer att leva med: hur mycket motion föräldrarna behöver, hur de fungerar i hemmiljö, vilka hälsotester som finns och hur valparna socialiseras de första veckorna.
Jag skulle också titta på din egen vardag med ganska kylig ärlighet. Bor du i Sverige och gillar långa skogspromenader, löpning, jakt, hundsport eller annan strukturerad aktivitet, då finns det mycket som talar för rasen. Vill du däremot ha en hund som nöjer sig med korta promenader, lite pälsvård och låg mental belastning, då finns det enklare val. Den röda settern blir bäst när den får arbeta för både kropp och huvud, och det märks redan första året hemma.
Det som avgör om rasen blir rätt i din svenska vardag
Det jag alltid återkommer till är balans. Den här hunden behöver rörelse, träning och tydliga ramar, men den behöver också mjukhet och förutsägbarhet. Ger du den det, får du ofta en varm, elegant och engagerad familjemedlem som kan följa med på mycket. Missar du det, får du i stället en hund som hittar egna projekt, och det brukar bli dyrare i tid än folk först tror.
För mig är det därför en ras för aktiva ägare som gillar att göra saker tillsammans med sin hund och inte bara ha den bredvid sig. Om du känner igen dig i det, är den irländska settern en ras som kan ge väldigt mycket tillbaka. Om inte, är det klokare att välja en hund som ligger närmare din faktiska livsstil än din bild av en idealhund.
